Madde Blomquist

Kategori: Personlig utveckling

Att våga möta en motgång och sedan växa med den!

Hej på er! Denna vecka har hittills varit en vecka av tyngre dagar, motgångar, jobbiga känslor men också ärlighet och stolthet. Tänk att allt sådan faktiskt kan få ta sin plats, med och utan tillåtelse. Att möta tunga dagar kan vara olika för alla människor. Vi lever olika liv och har olika förutsättningar, vi har också olika viljor, känslor och vägar att gå. Oavsett möter alla motgångar av det ena eller det andra och hur vi bearbetar dem är upp till var och en. Det fina är att kunna möta motgången, låta den komma och sedan låta det positiva emellanåt få sin plats i tanken och agerandet Det är viktigt att våga acceptera och sedan våga reflektera men också framhäva det som faktiskt kan komma ur motgången av godo. Hänger ni med?

Jag har mött en del motgångar den här veckan, både motvilligt och frivilligt. Delvis var jag beredd på dem, delvis inte. För mig var det denna gång svårt att inte ta åt mig på ett negativt sätt, det kommer liksom till en punkt då det inte hjälper längre att försöka gå emot eller skrapa bort känslan från axeln. Därför möter jag ibland motgången frivilligt och med det menar jag att jag inte kämpar emot den förrän den är över. Försöker acceptera den då varenda försök jag ändå gör inte hjälper till. Jag kan inte gå in på motgången ordagrant här, men trots den och trots många känslor av frustration och ledsamhet så har jag plockat fram mina bra saker för att peppa mig själv. Det tar några dagar för att komma dit för mig, men det går. Det jag har mötts av har fått mig att tvivla på mig själv som person, på mitt yrkesmässiga jag och på min framtid. Men när jag väl bearbetat det så har jag faktiskt plockat fram att jag är jag, och jag är bra. På mitt sätt. För mig. Jag står upp för min åsikt till skillnad mot andra, jag säger ifrån och jag gör ett bra personligt jag och ett bra arbetsjag. Det är till den punkten jag behöver komma för att känna stolthet, trots motgång.

Motgångar kommer vi alltid att möta, oavsett liv, vardag, yrke, situation m.m. Bearbetning är viktig, acceptans är ännu viktigare. Det är den viktigaste biten i min personliga mentala hälsoresa. Jag fick även idag möta frågor om eventuell framtid och att känna att jag kan besvara frågorna ärligt kändes otroligt bra. Jag är mänsklig, jag är inte perfekt. Jag har min resa bakom mig, jag har min nuvarande resa men jag utvecklas inte om jag inte försätter mig i situationerna och faktiskt är ärlig.

Just det här är vad som är en personlig utveckling för mig. Att våga se framsteg, våga konfronteras, våga reflektera och rannsaka men också att våga höja upp sig själv. Känna sig stolt! Jag klarar det inte varje dag, men jag klarar det mycket oftare nu än någonsin förr.

 Varje dag är inte en enkel väg, men utan svängarna skulle vi aldrig få uppleva det riktiga livet. 


Detta är inte min mormors ord (fast hon var en skön mormor som sa andra härliga klokheter), men texten är just det jag upptill försöker beskriva.
Vi kommer alltid framåt, ibland måste vi  bara ta ett steg eller två bakåt för att verkligen se och förstå det!
Så med andra ord, ge aldrig upp! Fortsätt alltid att fortsätta!

Våren är lite lättare

När solen skiner mer och mer varje dag, det blir ljusare och ljusare och fåglarna hörs kvittra på morgonen trots någon minusgrad. Ja, nu är det vår vänner :)
Jag påverkas mycket av ljuset och solskenet, det blir lättare att ta sig an dagen och känna att livet är ganska så skönt. Just nu är den aningens rörigt i och för
sig, men jag tror ändå det kommer att bli absolut bra tillslut! Våren fick mig att känna att ett litet hopp var rätt, bara vänta och se var hoppet landar nu ... ... !

 

När jag inte själv lever som jag lär

Tankar . . .

Jag vet att jag alltid kommer tillbaka till en mer balanserad vardag och ett mer balanserat jag oavsett situation jag befinner mig i. Det är nog det viktigaste jag lärt mig under de sista åren. "Efter regn kommer solsken", dvs att de svåra tiderna behövs för att de bättre och lättare ska få komma fram. Vi lever inte ett liv som är en raksträcka uppåt, utan som innehåller många kurvor och återvändsgränder. Trots denna insikt så hamnar jag i perioder då jag inte riktigt klarar av att lyfta upp mig själv.

Just nu så lever jag inte riktigt som jag lär. Jag vet vad jag mår bra av och vad som gör mig gott i både känsla och agerande. Jag vet vad som ger mig bättre energi och mer positiva känslor, viljor och idéer. Det är inte så svårt egentligen för precis som jag studerar så vet jag att bra kost, mindre socker och träning/rörelse gynnar mig. Men hur kan det då vara så svårt ibland att hålla mig till det, prioritera det jag mår bra av? 

Jag vet att jag kan komma dit och bibehålla det. Jag vet att det krävs ca två dagar av balans för att jag ska känna förändring, mer energi och drivkraft. Jag vet också hur lätt jag blir mer positiv av det, självsäker och känner mig tryggare rent fysiskt. Ändå har jag just nu så svårt att ta tag i de där dagarna och bara hålla i. Och när jag då studerar kost och hälsa så känner jag mig faktiskt inte tillräckligt bra. Någon som studerar till att kunna coacha måste kanske främst kunna coacha sig själv?

Jag vet att jag lätt drar på mig negativa tankar och får en taskig självkänsla. Jag vet också att min självkänsla påverkar mitt självförtroende som annars är ganska okej kring mycket. Men något jag senaste tiden gjort är att ändå utföra träning och utmaningar trots obekväm kropp, trots en del skam för den. Det är något jag försöker peppa mig själv med, klappa mig på axeln för. Det är små steg framåt som gör det hela och små steg framåt som kommer få mig till balans igen. Men ibland önskade jag att jag bara kunde klicka med fingrarna och ha det gjort, eller rent genetiskt ha lite bättre förutsättningar. Jag ska dock inte beskylla annat än mig själv, för det är mitt liv och mina va som leder till hur jag mår. Jag tror dock det finns flera där ute som förstår min tanke..

Nu genomförde jag ändå Tjejvasan igen med bättre fysik trots samma kroppsform som i fjol. Och kommande springlopp är anmält så nog finns det lockande chanser att verkligen starta igen. Starta med glädje och av glädje. Jag har små idéer och tankar om hur jag kan variera mig och göra min vardag skön igen. Harmonisk. Och det ska jag försöka behålla lite varje dag så ska jag nog komma igång på ett bättre sätt igen.

Jag må just nu kanske inte leva som jag lär, men jag har ju faktiskt mycket bra kunskap i mig som jag kan använda mig av. 
Kom igen nu, Madde!

For the soul

Ja ni, det skrivs inte så mycket här nu för tiden. Ledsen för det. Men det är just för att jag inte riktigt haft orken eller motivationen till det. Inlägg ska ju skrivas av en anledning, inte bara för att. Men som föregående inlägg sa är tillvaron aningen tung, jag kämpar vidare och nedanstående ord är just vad som är prioritet just nu. Att försöka göra sådant som jag mår bra av, sådant som lyfter mig. Oavsett vad som sker runt omkring. Det absolut svåraste, konstigt nog. En själv borde ju vara det lättaste, men så är det I N T E!

Men det gäller att göra det som fungerar för stunden och försöka känna allt positivt i det tillslut går det sedan lättare och lättare!

Go me!
Go you!

 

 

 

Och på tal om ingenting så bor jag just nu hemma i mitt gamla rum hos min mamma och hennes sambo då delar i min lägenhet ska renoveras i några veckor. Detta ska bli spännande... :D

När orden måste ut

Nu blir det en sånt där skriva-av-mig-inlägg igen. Det behövs ibland. Kan dock innehålla en del gnäll och negativitet så välj själv om du vill läsa. Inget tvång.

Jag har ofta förut skrivit om ångest, depression och liknande saker. Sådant som gör att välmåendet sjunker, ledsamhet blir lättåtkomligt och irritationen växer lätt. En liten sak kan bli väldigt stor på en sekund. Ena stunden kan glädjen tas över av en annan känsla fast ingenting egentligen skett. Ångesten styr och det är inte alltid lätt att styra den åt sidan. Eller hur?

Jag känner att jag haft en tuff period denna månad som startat det nya året. Av en hel massa olika anledningar som både påverkar och inte påverkar varandra. En del saker har jag inte kunnat påverka själv, men kringliggande saker har jag kunnat påverka - men jag känner att jag valt mycket fel väg. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, det är ju mina val som ger mig mina känslor. Och jag vet att jag får perioder då jag dippar. Jag vet att depressionen slår till och det är egentligen inget konstigt med det. Men det tär på mig, fast bara på grund av mig själv. Visst påverkar vissa saker utifrån, men det är ju också min röst till mig själv och mina tankar till mig själv som påverkar ännu mer. Just nu är jag där, och jag är inte alltid så snäll mot mig själv. Ibland lyckas jag, och då är jag stolt. Men sen faller jag igen och då är det lätt att fallet blir ett nytt fall om och om igen.

Jag skriver inte det här för att folk ska tycka synd om mig. Jag skriver för att det är mitt sätt att bearbeta. Jag har ju valt att vara mer öppen i bloggen om saker som dessa, utan att alltid gå in på detalj. Och för mig är det lättare att skriva av mig här ibland, istället för att ringa någon och prata. För låt mig vara ärlig med att alla i min närhet inte förstår känslor och tankar jag har, sätt jag resonerar på eller vägar jag väljer att gå. Men det finns några som förstår det mesta och kan relatera till det hela, dem behöver jag. Hur jobbigt det än är att inte få förståelse så måste man våga försöka finna den, om den hjälper. Men egentligen r det förståelsen till dig själv som är den viktigaste. Men funkar det alltid?

Jag har lärt mig att stå på mig mycket mer, vilket jag gör och är mycket mer nöjd med. Jag har också lärt mig att släppa måsten om stress och ångest blir för påtaglig, vilket är nyttigt att göra. Jag har lärt mig att säga "nej" inte är fel, utan rätt om det känns rätt för mig. Ändå ger det skuldkänslor oftare än jag trott. Jag försöker hela tiden våga se mig själv som fin som den jag är, jag lyckas allt oftare men inte fullt ut.

Men hur som så finner jag mig själv nu i någon form av svacka där allt från jobb och skola till träning och socialt umgänge påverkas. När motivationen fallerar i något har den en tendens att fallera även i resten. Varför? Varför ska det ena påverka det andra så mycket? Ibland undrar jag hur jag lyckas med det. Varför ger jag upp nästan allt för något som inte måste vara allt alls?

Ni hör, jag resonerar, bearbetar men är ändå lite fundersam. Lär mig om mig själv men ställer ändå frågor på hur jag lyckas. Perioder som dessa kan ofta bli kaosartade för att tusen tankar flyger runt i huvudet dag som natt. Det blir en stress som varken hjärnan eller kroppen tillslut orkar med. Men det hjälper mig att skriva här, det hjälper mig när jag sätter ord på mina känslor (även om jag inte gå in på detalj). För den som läser och känner igen sig hoppas jag det hjälper också. 

Nu ska jag åka iväg några dagar, jag ska till skolan igen för plugg onsdag till fredag. Det är ångest även över det, om hur förberedd jag är, om dagarnas innehåll och om hur vida jag inte känner mig i form alls fast borde vara det för det är sådant jag studerar. Otroligt dumma tankar, det är jag medveten om. Men de finns där. Och där är en bit jag har kvar att lära mig om. Jag kan lätt bli stark fysiskt, men jag är inte lika stark mentalt. Och om det är något jag behöver bättra mig på så är det att stärka det mentala ännu mer. För jag skulle nog anse att det faktiskt är viktigare att vara stark psykiskt än fysiskt.

 

 

 

(ursäkta om eventuella stavfel dykt upp)

Att testa något nytt

Igår hade gymmet jag tränar på ett helt dygn av träning där vi medlemmar fick ta del av både föreläsningar och olika träningsformer med personliga tränare utan extra kostnad. Nu gick jag inte på allt för mycket, utan bara en enda sak. Nämligen 3D-träning. Någon som testat detta? Jag hade innan bara sett detta användas på gymmet vid olika PT-pass och var nyfiken. Man tränar på mattan, som bilden visar. Träningen är vanliga styrkeövningar av olika slag mestadels med kroppen som tyngd, men kan även göras svårare och tyngre med lite hjälpmedel av vikter, bollar m.m. Att träna på 3D-mattan gör att rörelsen i framförallt höften får vara med mycket mer, styrkan och rörligheten tränas på samma gång. Man använder sig av de 9 zonerna och tränar efter de streckade linjerna för att även få in olika vinklar och rörelser.  Det var ett roligt pass och jag lovar att balansen får sig en riktig prövning! Mattan är ingen matta som finns tillgänglig för medlemmarna på gymmet, men har man fått testa på principen och tekniken så kan man träna detta på egen hand utan matta. Rekommenderar fler att prova!

Men att få prova nya saker, oavsett om det gäller träning eller inte, är uppfriskande. Det kan va skrämmande, nervöst och kanske något man drar sig för. Allt beror nog helt på erfarenhet och självförtroende. Jag kastar mig inte alltid in i nya saker, men jag älskar att testa när jag väl gör det. För ett tag sedan fick jag lära mig om EMOMS inom träning, det gav en sådan chock för min kropp att jag oerhört instabil i flera dagar. Något som satt en del grillor i huvudet på mig. Nu fick jag lära mig 3D-träning, en träningsform som tar mer på muskler och rörlighet och inte behöver bli allt för hårt om man inte vill. Förutom träning lär jag mig just nu massa nytt inom kost och hälsa och hela tiden lär jag mig mer om mig själv, om och om igen. Man kan aldrig lära sig för mycket, och bara vi vågar se ny kunskap som givande och spännande, inte som måsten, så har vi all chans i världen att utvecklas och finna nya inspirerande saker eller vägar att välja!

Vad lär du dig för nytt just nu? Dela med dig!

Kom ihåg vad du redan klarat av!

Vi kämpar. Vi kommer framåt. Vi lyckas.
Vi faller. Vi tappar motivation. Vi tar ett par steg bakåt.
Vi kämpar igen. Vi provar kanske något nytt. Vi ger inte upp.
Vi finner motivation igen. Vi ser resultat. Vi fortsätter.

Vad vår resa än må vara så kan vägen framåt inte alltid vara rak och enkel. Den kräver fallgropar, svängar och knackiga gator för att vi ska förstå hela resan i sig. 
Två steg framåt, ett steg tillbaka. Låt det ske. Ta nya tag. Kom ihåg vad du hittills klarat av, dina steg framåt. Påminn dig alltid om dem och använd dig av dem!

Stolt! Men kroppslig chock?

Ja, jag krigade hårt i lördags på mitt pt-pass. Jag testade något nytt, höjde ribban och tog mig genom allt hur tufft det än var. Det var galet jobbigt men också sjukt roligt och jag ger verkligen allt på sådana pass. Jag var stolt efteråt och skröt! Men den här gången fick jag en rejäl läxa i efterhand. Den träningsvärk jag haft är inte av normal kvalité, i alla fall inte för mig. Lite ont kan jag ha men det min kropp just nu upplevt sedan passet är en pina. Överbelastning. Hela överkroppens alla muskler och muskelfästen har varit och är så otroligt stela, som bilden visar kan jag inte räta ut mina armar. Det har känts som att min kropp fick sig en rejäl chock för det här för mig är långt utöver träningsvärk. Och när jag gråter av smärta för att jag inte ens kan lyfta upp armarna, ja då inser jag att mitt pass troligen var aningen för hårt. Dock är det svårt att förstå där och då, i adrenalinkicken så kör jag bara på. Det kommer jag fortsätta göra framöver också. Men jag vill inte få såhär ont efter pass, jag vill kunna fungera i vardagen också. Dessutom väntar Tjejvasan runt hörnet och jag behöver få in så mycket längdskidåkning som möjligt. Därför kommer kondition och skidor få fokus nu, en del styrka bli det också. Säkert en del Emoms-övningar med. Men inte på den nivån jag körde sist. Jag får dela upp det mer, ta lite i taget. Jag måste lyssna på min kropp. Nu gav den mig många signaler som fått mig att förstå att ett tak nåddes, ett tak jag gärna kommer upp till igen men då jag kanske är lite närmare den nivån så att kroppen inte chockas totalt igen. Jag vet att övning ger färdighet, alltså träningsvärk är nödvändig för utveckling. Men det här är inte utveckling för mig. Det här är en begränsning, en varning från kroppen. Sånt här får mig också att sänka mig själv rent mentalt, men samtidigt så lär jag mig något. Nu vilar jag ut det hela och tar sedan fart igen, men lite lugnare.

"Maskinen"

Ja gott folk, nu ska jag skryta lite! Min PT kallar mig "Maskinen" och har gjort sedan dag ett. Idag fick jag det till och med på skrift på tavlan på gymmet. Hur tuffa och hårda pass hon än ger mig så tar jag mig an dem, jag ger allt och vägrar ge upp. Det är just vad hon ser i mig, mitt jävlar-anamma och min styrka. Vilket jag kanske har svårt att se ibland och inte riktigt vågar ta fram när jag tränar själv. Men nu ska ett träningsschema som är lite byggt på dagens pass påbörjas och ja, jag ska banne mig klara varje pass. Och jag ska våga berömma mig själv mer, skita i hur jag ser ut och bara köra på! Den som nu inte tål lite skryt får bortse från detta inlägg, men man måste våga lyfta sig själv mer i vardagen, i livet. Man måste våga vara mer snäll mot sig själv. Det är jag inte alltid den bästa på, men jag ska bli bättre. Jag är grymt nöjd med passet idag!


#kommerhaontimorgon :P