Madde Blomquist

Kategori: Personlig utveckling

Studier avklarade

I onsdags åkte jag till Väddö för sista gången med vetskap om att de tre kommande dagarna skulle vara de sista på denna utbildning. De är genomförda och jag är nu diplomerad Kost- och Hälsocoach (får kalla mig Kostrådgivare). Diplomet dyker visserligen ner i brevlådan om några veckor men jag är klar med alla uppgifter och slipper restuppgifter i efterhand. Däremot ska jag hålla i det lite för jag ska redigera en del som jag vill förbättra i mina uppgifter för att i slutändan verkligen känna att jag fick med det jag behövde få med. I mina ord.

Jag valde att studera för att få ett break från vardagen. Att det blev just kost och hälsa var nog en ren slump. Kursen dök upp och ämnet har alltid intresserat mig. Tanken med studierna var att utveckla mig själv, jag har aldrig tänkt på något mål och att jag måste jobba med det efter avslutade studier. Det har varit en långt läsår och jag har studerat samtidigt som jag jobbat halvtid. Det har varit ett okej upplägg med fria pluggdagar men det har kanske inte varit optimalt för mig att hoppa mellan två världar hit och dit. Men inget som jag kunde veta i förväg utan som växt fram ju mer tiden gått.Det har jag märkt på mig själv när min motivation flackat och livet känts rörigt, när den ena delen påverkat den andra för mycket och vise versa. Hela den biten har lätt dragit ner mig och fått mig att tvivla på mycket, men framför allt på mig själv.

Men nu är jag i mål, jag klarade kursen och jag har faktiskt en ny titel jag kan använda mig av och verka inom, om jag vill. Dessutom ska jag avsluta mitt nuvarande yrke inom barnomsorgen men vad som blir nästa steg är ännu oklart. Men trots tvivel jag haft och har på mig själv, för att jag sviktar i min egna hälsa med jämna mellanrum, så ska jag bära med mig all den kunskap jag faktiskt fått. Jag kan inte lära mig varje detalj, det handlar det inte om. Dessutom är man aldrig slutlärd, jag ska lära så länge jag lever. Och hälsa för alla är olika, jag ska bara leva i den anda som jag känner att hälsa är för mig och som får mig att må bra.

De sista dagarna på skolan var tunga just av ovanstående orsak, min energi var helt slut och jag hade svårt att vilja annat än att åka hem. Väl hemma och många, många timmars sömn senare känner jag mig lite mer trygg. Det är väl som man säger, "borta bra men hemma bäst". I efterhand kan jag enklare se tillbaka på allt och jag tackar bra lärare och härliga kurskamrater för dessa två terminer vi hängt ihop och utvecklat varandra. Extra mycket tackar jag de fina tjejer jag bott med varje gång, utan er hade det inte blivit samma sak. Och jag tror att vi är några som kommer hålla kontakten, med all säkerhet <3 En av tjejerna är en riktig inspiratör, här kan ni läsa mer om hennes driv och resa! Mest av allt ska jag tacka mig själv för att jag kämpade och lärde mig nytt även om jag inte trodde på mig själv fullt ut!

Var jag hamnar härnäst återstår att se. Det viktigaste nu är inte att kalla mig Kost- och Hälsocoach, det viktigaste för mig är att må bra, fullt ut! Men om jag hamnar däråt så är det en bonus :)

(Väddöruset som klassen och andra på skolan sprang)

Det löser sig, tillslut.

Fredagen är här och veckan lider mot sitt slut, ja vardagarna på veckan i alla fall. Helgen återstår och det känns skönt. Jag har inte varit på topp i veckan hela tiden, det har gått en del upp och ner och det har mest märkts på min energi och motivation som varit låga båda två. Men igår fick jag ta ut mig ganska rejält vilket var behövligt. Det blev då ett pass med min PT (vårt sista just nu) och som vanligt får hon mg att ta i och ge allt, så pass att träningsvärken kom bara ett halvt dygn efteråt. Men hon sa också något till mig som verkligen satte pricken över i:et. Inget nytt för mig dock men att hon också förstått det fick mig att inse lite mer verklighet. Hon sa att jag behövde semester och att när jag väl fick den så måste jag släppa allt och bara vara där och då för att jag haft för mycket under för lång tid i tankarna nu. Och hon har helt rätt.

Det har varit mycket sista tiden med jobb, skola och övrigt liv. Träningen har hållit i men inte kontinuerligt. Studierna lider mot sitt slut men min känsla för det hela har vacklat. Och jobbet har gått vidare som vanligt, men i och med att jag sagt upp mig kommer en ovisshet för framtiden och den har nog varit den värsta. Att byta jobb är mitt val men jag har valt att säga upp mig utan direkt plan. Ett vågat beslut och något som fått växa fram, men ett beslut jag tror är rätt hur jobbigt det än varit emellanåt. Men något nytt jobb finns inte ännu och vad jag vill göra vet jag inte, jag vet bara att jag vill ha en förändring och jag vill ge mig ut och bara chansa lite. Fega jag liksom! Tänkte försöka att inte vara feg nu. Men hur lätt är det att hålla lågan och hoppet uppe när inga trådar alls visar sig?

Men jag försöker tänka att allt löser sig tillslut och hur vida mitt beslut är av ont eller gott återstår att se. Jag har en utbildning i mig som jag alltid kan gå tillbaka till, den tryggheten finns i alla fall. Tills dess återstår en vecka med studier, sista träffen på skolan är nästa vecka. Efter det blir det heltidsjobb och sedan minst fyra veckors semester. Ska försöka ta allt det en dag i taget, göra det jag mår bra av och inte stressa allt för mycket. Allt som känts för mycket kommer med tiden släppa mer och mer, jag måste tro på det. Kanske dock inte varje del av vardagen för allt är inte bara att slå av och på, men det reder sig, tillslut.  

 

Slutspurt och framtid...

Ni vet hur man ibland helt enkelt inte riktigt klarar av att tro på sin egen förmåga. Ibland är det hur enkelt som helst, nästa gång känns det tvärt om... Jag vet att ja alltid tvivlat en del, framför allt när det kommer till ny kunskap och att vara självsäker i den. Däremot vet jag att när jag är trygg i något så tror jag på mig själv mycket mer. 

Nu är mina studier på sin absoluta slutfas, jag är i mål om ca två veckor och får då titulera mig Hälsocoach och Kostcoach. Om jag ska jobba inom det återstår att se, det var inte målet med studierna. Målet var att bryta vardagen och läsa mer om något som jag är intresserad av. Men även om jag finner studietiden något svår och inte riktigt nått fram dit jag önskade rent kunskapsmässigt så märker jag i mina slutarbeten nu att jag verkligen kan mer än innan. Men det finns ju så mycket att kunna och så djupa nivåer att gå in på och sådant gör mig bara stressad. Därför försöker jag se till det övergripande och summera det för mig själv och jag tycker jag har gjort det hyfsat bra i mina uppgifter nu när jag går igenom dem. Det känns hyfsat bra igen och den känslan ska jag försöka bära med mig framöver. 

Känslan av trygghet i min egen kunskap och förmåga stärks och sänks i och med hur vardagen fortlöper. Vardagen nu har kantats av en del svårigheter och tråkiga känslor och jag vet att det kommer fortlöpa så ett par månader till. Jag får helt enkelt försöka kämpa emot och tänka om de dagar då det känns lättare. Försöka mitt bästa är allt jag kan, sen måste känsla ändå spela in så klart.

Hur framtiden blir är nu oviss och mycket spelar in. Hur den blir återstår att se. Tills dess, dag för dag och vecka för vecka så gott det bara går! 
Idag var det i alla fall en skön pluggstund på balkongen i solen, inte alls fel :)

Slutspurt på studier

Torsdagsplugg as usual. Men en tyngre torsdag och dålig motivation och inspiration till bra innehåll i uppgifterna som görs. 

Känns som en dipp-dag idag då veckans tre första dagar gått ganska lätt fram. Måndagen startade tungt, men jag har hållit mig sysselsatt och trängt bort tankar som stör. Men idag, en dag hemma, med studier i sikte kom både trötthet och deppighet. Suck! Aldrig en hel vecka som känns sådär lagom rakt igenom liksom...

Men inte så långt kvar nu tills kursen är klar och jag kan titulera mig Kost- och Hälsocoach. Tills dess bara kriga på och försöka allt jag kan. Så får jag ta igen senare det jag känner saknas just nu. Ingen ide att stressa fram varenda grej sista veckorna, minsta lilla siffra gör mig tokig. Kaos. Stress. Så fokus på att genomföra uppgifterna nu, endast. Så försöker jag ha hopp och tro om att resten kommer komma.

Fortsätter imorgon, fredag, med mer finslipning och slutförande av uppgifter. Tills dess träning om någon timme och sedan tvättstuga innan nattsömn!

Ett gammalt inlägg som är aktuellt även nu

 

För ett år sedan skrev jag ett inlägg kring träning och dess olika betydelse. Inlägget var en ren reflektion för mig och än idag är den aktuell i perioder! Så jag väljer att posta inlägget igen bara för att det ger mig något och för att det i dagens idealsamhälle passar in väldigt väl. Det handlar om vad vi själva vill, kom ihåg det!

--- 

T R Ä N A T - MEN DET VIKTIGA ÄR VAD SOM RYMMER MELLAN BOKSTÄVERNA!

 

 

Det rätta ordet på detta inlägg borde kanske vara "träningshelg" men det är samtidigt helt fel rubrik. Visst kommer nedanstående text handla om träning i synnerhet, men det viktigaste kommer vara de bakomliggande tankarna och känslorna för just träningen och hur vida det är av rätt anledning eller inte. Det finns många därute som tränar på tok för mycket, för en del blir det en drog, för andra en livsstil. Vi hanterar livet olika eftersom vi är olika, men trots olikheterna kan vi känna igen varandras tankar och känslor bara vi vågar sätta ord på dem.

Jag har i hela mitt liv alltid varit en aktiv tjej, hållit på med fotboll, speedway, kajakpaddling, bågskytte, aerobics m.m. Älskat idrott i skolan, alltid velat vara i framkant och visa vad jag kan För jag kan, det är inget att skämmas för. Men det är hur vida jag vill visa det för mig själv eller för andra som spelar roll, vad som påverkar mig och driver mig framåt. För mig har det nog mer varit att jaga en duktighetsnivå, att vara en som kan. Det har nog även varit att överbevisa andra människor att även en kort tjej kan samt ett idealbildsjagande. Och hur bra är det för min personliga prestation? Inte bra alls..

De sista 10 åren har jag gymmat och tränat en del. Jag har blandat styrka med kondition i form av löpning och promenader. Jag har lärt mig mycket om hur maskiner fungerar, hur olika tekniker spelar stor roll och hur vida olika muskelgrupper bör tränas vid olika tillfällen. Jag är självlärd och anser mig ha en mycket god kunskap. Det jag dock inte haft tillräcklig kunskap i är mig själv. Att kunna och utöva har aldrig räckt för mig, jag har inte varit nöjd. Att vara lite överviktig har stört mig och jag har i vikten och träningen pendlat upp och ner i perioder under alla dess år. Men det är nog först i dagens läge som jag kan reflektera över allt detta, det är nu jag kan se på mig objektivt och förstå att mina ageranden inte alltid går ihop. Jag har aldrig försökt svälta mig för att bli smalare, jag har lärt mig äta bättre i perioder. Däremot har jag sista åren lärt mig att ju mer jag tränar, desto mer mat behöver kroppen. Kolhydrater som är så "farligt" för vikten gör ju faktiskt mig mer nytta än onytta. Allt handlar om storlek på portioner, allsidig kost och lagom av allt. Men jag har varit med om att träna så hårt att jag kommande dag varit så yr att jag inte kunnat komma upp. Så fysiskt så har jag kunskapen och lärdomarna inom mig, dock ännu ej bekvämligheten och tryggheten. Och den sitter ju i det mentala. Att tappa motivationen, lätt bli deprimerad och hamna i perioder av stillhet gör att kost blir min tröst. Sockret lockar mig och jag låter mig väldigt lätt lockas. Det här medför att den trygghet jag eventuellt byggt upp förkastas och jag måste åter igen börja om från början.

Den främsta biten i detta handlar alltså om självkänsla och självförtroende. Inte om själva träningen. Varför tränar jag? Vad vill jag få ut? Och för vem gör jag det? Sista åren har varit ännu mer varierande i min fysiska form, jag har haft perioder av riktigt bra form och fysik, men det är nu när jag försöker komma igång igen som jag blir påmind om det och inte fullt ut kan vara trygg här och nu. Jag har haft anledningar till att det blivit som det blivit och oavsett anledning är det inget jag kan göra ogjort. Det är mina tankar och mina aktiva val i min vardag som leder mig framåt eller bakåt - ingen annan kan styra dem åt mig. Men ändå låter jag mig påverkas. Att gå till gymmet i något åtsittande är hemskt jobbigt. Att träna och inte orka vad jag förr har orkat är som en käftsmäll rakt i ansiktet. Så nu när jag börjat Ica-klassikern blir jag så klart påmind, nu måste jag ju träna! Och igår blev det dubbelpass, jag och några vänner cyklade en mil (jag cyklade även till och från träningen) samt ett pass med löpteknik vi tog oss an. Jag behöver utmaningen rent mentalt för att våga passa in trots några kilon för mycket (bara självkänsla som styr här), men fysiskt och teknikmässigt har jag svårt att boosta mig själv med hjälp från de som är utbildade. Det är ju här jag vill briljera, det är ju här jag vill visa vad jag orkar och kan. Men jag orkade ju inte riktigt. Så mitt mission vid detta tillfälle var att faktiskt få mina teorier om löpteknik besvarade och sedan suga åt mig bra tips och vara nöjd där och då. Till stor del lyckades jag, och det är jag stolt över. Även idag var ett sådant tillfälle. Hade bokat dubbelpass idag med: tanken var cykling och sedan PT-smallgruop. Men mitt kloka jag sa i morse att det kan bli för hårt för min kropp så jag avstod cyklingen och tog mig an passet som ändå kändes mest utmanande. Och det var det. Återigen fick jag träna sådant som jag tycker är roligt och faktiskt kan riktigt bra (FÖR JAG ÄR JU BRA PÅ DET PÅ RIKTIGT!) men jag var så slut att andningen blev rejält ansträngd och yrseln kom. Men jag gjorde det och i gruppen pratade vi en del om kost, vikt, känslor m.m. och även om jag inte kände alla så vågade jag sätta ord på både gott och ont. Jag fick dessutom höra flera andra som kände liknande som jag, kunde förstå det även om vi inte kom in på några längre konversationer. Så trots allt obekvämt, trots övervikt och trots spöken i tankarna så är jag nu i efterhand STOLT att jag tog mig an passen. Glad att jag känt hur kul träning faktiskt är, igen!

Jag släpper aldrig träningen, den är viktig för mig. Den kommer säkerligen fortsätta gå upp och ner, men jag vet hur det känns och jag lär mig hantera det på bästa möjliga sätt för just mig. Jag har nu en strategi i mitt huvud om hur jag kan peppa mig själv, hur jag kan komma vidare. Och jag kommer säkert dela med mig av den emellanåt. Men ni som då läser, se inte bara antalet km eller tiden som står (om den står), förstå att känslan bakom orden kan vara det absolut viktigaste. Träning ska vara utmanande men rolig, den ska vara uppnåeligt. Det är inte alltid det för mig, men den börjar bli det mer och mer. Det är livsstilen som behöver ändras, inte antalet träningspass. Det är kosten som måste balanseras, sockret som måste minimeras m.m. Men för mig ska inget elimineras, inget ska förbjudas. Förbud för mig är negativt, något som enbart letar substitut. Det är balans i vardagen och livet som är viktigt, som jag skrivit mycket om förut. För mig är skrivandet i denna stund en reflektion över mig själv och jag sätter ord på mina känslor genom det. Att just Du får ta del av det är för att jag måste öppna upp mig, erkänna rädslor och skam och inte hålla det kvar inom mig.

Jag hade kunnat välja att skriva att jag tränat tre pass på två dagar för att försöka imponera på er som läser. Men det hade inte gett mig något förutom större krav på mig själv, från mig själv. Därför aningen flera ord om allt bakomliggande. Det som för mig är det som ska vara det viktigaste! Prestationen får gärna ta plats, men glädjen ska alltid vara det alla viktigaste!

 

 


Jag börjar lära mig själv och jag är så nöjd med det, oftast. Nu önskar jag bara att höstens
eventuella planer går an och att jag kanske i framtiden kan få vara den som inspirerar andra!

 

 

Spring i benen?

Med flit vilar jag kroppen denna vecka (från i tisdags) för att den ska vara pigg och alert på lördag då jag och en vän ska springa Womens Healt Half Maraton på Djurgården i Stockholm. Men varför är det så svårt att vila kroppen när man behöver det och varför vill den inte röra sig lika mycket när den faktiskt får? Ja ni, hjärnans påverkan är helt klart den bidragande faktorn här. 

Min kropp är lite som den är, stressen i vardagen styr min mage och min känsla. Igår avslutades dagen med en del frustration så väl hemma efter kl 20 ville kroppen bara iväg och träna. Träna av sig så att säga. Men jag hejdade den. Idag känns kroppen lätt och viljan till träning finns än, men kroppen känns också svag. Detta pendlande upp och ner är jag less på, men ja vet att det är otroligt mycket som styrs av hur jag mår rent psykiskt. Och just nu är det inte så lätt att peppa upp mig själv hela dagarna, det är lite för rörigt för det på allt för många punkter. Så kroppen får väl agera som den gör, men träningen undviker jag ändå för loppets skull på lördag. Hur vida jag är pigg i benen då eller ej återstår att se. 

Det som stör mig är just obalansen jag känner överlag. Jag har gett mig in i något jag trodde skulle bidra med så mycket positivt men jag har otroligt svårt att behålla det positiva över det negativa just nu. Samtidigt försöker jag tänka om och tänka bättre hela tiden, men det går inte varje gång. Stressen gör sig mer och mer påmind och jag upplever oftare symptom på min stress nu än i höstas. Jag vet också att närmsta veckorna och månaderna kommer fortsätta kantas av en del svårigheter och det är bara att kriga på.. Men när ska jag lära mig att vara mer nöjd med tillvaron än vad jag är? När ska jag lära mig att se vad jag har, istället för vad jag inte har? När ska jag sluta känna osäkerhet och faktiskt bara köra rakt in i kaklet? Det kanske aldrig blir så, det kanske inte är meningen att alla människor ska komma dit och klara av det. Inte på samma nivå i alla fall. Men det kanske är så att vi alla försöker nå dit för vi tror det är där man är som allra bäst. Är det så? Jag tror till viss del det men jag tror mer på att alla är sitt bästa jag precis som de är. Det handlar bara om att vara trygg i sig själv. Den där tryggheten kan dock vackla och då gäller det att försöka vackla tillbaka den så gott det bara går ... 

Fortsätter dagens fokus på studier och spar springet i benen till lördag. Försöker lägga bort frustrationen och känna lugn i kroppen. 
Försöker. Försöker. Försöker.

Virvelvind i huvudet ...

Pluggdag? Nej, omöjligt. När allt flyger omkring i huvudet som en virvelvind och stress för att handla mat är påtaglig är studier inte dagens första projekt. Istället hög musik, städning, fix och senare träning. Allt för att skingra tankar och finna något slags tomrum en stund. Ibland behövs det helt enkelt en förändring som hjälper. Men det är de stora förändringarna som plågar mest, de är lite för många på en gång. Snurrigt. Jobbigt. Så att det går att ta på, lite för nära. Lite för många...

De där stunderna som verkligen får plats och är av värde

Kanske inte det lättaste varje dag men härligt att få uppleva och medvetandegöra för sig själv! Hade en härlig fikastund med en fin person idag (det är faktiskt okej att ta sig tid till behövligt framför måsten!), vilket var otroligt mysigt och härligt. Och även om jag startade det hela med att spilla ut hett te över mitt ena ben så skrattade jag bara ;) (brände mig inte nå farligt).
Mycket, mycket, MYCKET skön stund en eftermiddag efter arbetsdagen.

När man gör och gör och gör men inget riktigt blir bra...

Dagarna går och våren visar sig mer och mer. Solskenet gör otroligt mycket för känslan överlag, i alla fall för mig. Ljuset gör att dagens känns längre, lättare och glädje och vilja blir större. Ja, oftast i alla fall... ... Just nu är det lite för mycket hit och dit, upp och ner, fram och tillbaka. Det känns som ena dagen kan spira och ge inspiration och energi medan nästa dag är ett fall rakt ner. Så här måste det får vara ibland men nu är det lite för påtagligt för mig.

Det ända bra är att jag vet varför. Jag kan sortera i stressen och förstå vad som påverkar. Däremot har jag lite svårt att påverka orsakerna fullt ut. Visst är det bara jag som till största delen kan göra det, men när inte orken eller viljan finns till det så är det i princip omöjligt. Eller viljan finns, men den blir inte ett synligt mål för att jag låter allt kaos stå i vägen. Men hur lätt är det att mota bort den?

Jag försöker ta mig tid för mig själv, men alltid stör det någon. Jag försöker ta mig tid för studier, men alltid dyker samvetet för jobb och annat upp. Jag försöker träna för att det ändå får mig att må bra, men hela tiden känner jag hur orken går och framstegen går mer bakåt än framåt. Som coach så får jag öva på att vägleda människor i sin motivation, men det är mycket lättare att leda andra och ge kloka tips än att hålla sig till de själv.

Att vila är viktigt, återhämtning behöver både kropp och knopp. Stressen blir påtaglig för mig när jag inte kan släppa saker, när pulsen ökar fast jag sitter stilla i soffan och när tankarna är flera veckor framåt och inte i nuet. När jag också tvivlar på mig själv månader framåt redan nu utan att ens veta var jag är då, istället för att släppa framtiden och ta dag för dag - ja då är det inte riktigt stabilt. Vardagen nu är tuff och som jag sa vet jag varför. Känsloledigt skulle jag behöva ibland, någon som har tips på hur man gör?

 

Men som jag skrev är det alltid lättare att ge tips och vägledning åt andra än sig själv. Därför ska jag nu skriva ner tre tips och göra mitt bästa för att ta till mig de själv!

 

1. Ta en dag i taget. Följ din känsla och drivkraft för stunden.

2. Jämför dig inte med andra, jämför det du gör med det du brukar göra. 

3. Sänk kraven, sätt upp delmål och börja litet innan du ökar.