Madde Blomquist

T r ä n a t - men det viktiga är vad som rymmer mellan bokstäverna!

Det rätta ordet på detta inlägg borde kanske vara "träningshelg" men det är samtidigt helt fel rubrik. Visst kommer nedanstående text handla om träning i synnerhet, men det viktigaste kommer vara de bakomliggande tankarna och känslorna för just träningen och hur vida det är av rätt anledning eller inte. Det finns många därute som tränar på tok för mycket, för en del blir det en drog, för andra en livsstil. Vi hanterar livet olika eftersom vi är olika, men trots olikheterna kan vi känna igen varandras tankar och känslor bara vi vågar sätta ord på dem.

Jag har i hela mitt liv alltid varit en aktiv tjej, hållit på med fotboll, speedway, kajakpaddling, bågskytte, aerobics m.m. Älskat idrott i skolan, alltid velat vara i framkant och visa vad jag kan För jag kan, det är inget att skämmas för. Men det är hur vida jag vill visa det för mig själv eller för andra som spelar roll, vad som påverkar mig och driver mig framåt. För mig har det nog mer varit att jaga en duktighetsnivå, att vara en som kan. Det har nog även varit att överbevisa andra människor att även en kort tjej kan samt ett idealbildsjagande. Och hur bra är det för min personliga prestation? Inte bra alls..

De sista 10 åren har jag gymmat och tränat en del. Jag har blandat styrka med kondition i form av löpning och promenader. Jag har lärt mig mycket om hur maskiner fungerar, hur olika tekniker spelar stor roll och hur vida olika muskelgrupper bör tränas vid olika tillfällen. Jag är självlärd och anser mig ha en mycket god kunskap. Det jag dock inte haft tillräcklig kunskap i är mig själv. Att kunna och utöva har aldrig räckt för mig, jag har inte varit nöjd. Att vara lite överviktig har stört mig och jag har i vikten och träningen pendlat upp och ner i perioder under alla dess år. Men det är nog först i dagens läge som jag kan reflektera över allt detta, det är nu jag kan se på mig objektivt och förstå att mina ageranden inte alltid går ihop. Jag har aldrig försökt svälta mig för att bli smalare, jag har lärt mig äta bättre i perioder. Däremot har jag sista åren lärt mig att ju mer jag tränar, desto mer mat behöver kroppen. Kolhydrater som är så "farligt" för vikten gör ju faktiskt mig mer nytta än onytta. Allt handlar om storlek på portioner, allsidig kost och lagom av allt. Men jag har varit med om att träna så hårt att jag kommande dag varit så yr att jag inte kunnat komma upp. Så fysiskt så har jag kunskapen och lärdomarna inom mig, dock ännu ej bekvämligheten och tryggheten. Och den sitter ju i det mentala. Att tappa motivationen, lätt bli deprimerad och hamna i perioder av stillhet gör att kost blir min tröst. Sockret lockar mig och jag låter mig väldigt lätt lockas. Det här medför att den trygghet jag eventuellt byggt upp förkastas och jag måste åter igen börja om från början.

Den främsta biten i detta handlar alltså om självkänsla och självförtroende. Inte om själva träningen. Varför tränar jag? Vad vill jag få ut? Och för vem gör jag det? Sista åren har varit ännu mer varierande i min fysiska form, jag har haft perioder av riktigt bra form och fysik, men det är nu när jag försöker komma igång igen som jag blir påmind om det och inte fullt ut kan vara trygg här och nu. Jag har haft anledningar till att det blivit som det blivit och oavsett anledning är det inget jag kan göra ogjort. Det är mina tankar och mina aktiva val i min vardag som leder mig framåt eller bakåt - ingen annan kan styra dem åt mig. Men ändå låter jag mig påverkas. Att gå till gymmet i något åtsittande är hemskt jobbigt. Att träna och inte orka vad jag förr har orkat är som en käftsmäll rakt i ansiktet. Så nu när jag börjat Ica-klassikern blir jag så klart påmind, nu måste jag ju träna! Och igår blev det dubbelpass, jag och några vänner cyklade en mil (jag cyklade även till och från träningen) samt ett pass med löpteknik vi tog oss an. Jag behöver utmaningen rent mentalt för att våga passa in trots några kilon för mycket (bara självkänsla som styr här), men fysiskt och teknikmässigt har jag svårt att boosta mig själv med hjälp från de som är utbildade. Det är ju här jag vill briljera, det är ju här jag vill visa vad jag orkar och kan. Men jag orkade ju inte riktigt. Så mitt mission vid detta tillfälle var att faktiskt få mina teorier om löpteknik besvarade och sedan suga åt mig bra tips och vara nöjd där och då. Till stor del lyckades jag, och det är jag stolt över. Även idag var ett sådant tillfälle. Hade bokat dubbelpass idag med: tanken var cykling och sedan PT-smallgruop. Men mitt kloka jag sa i morse att det kan bli för hårt för min kropp så jag avstod cyklingen och tog mig an passet som ändå kändes mest utmanande. Och det var det. Återigen fick jag träna sådant som jag tycker är roligt och faktiskt kan riktigt bra (FÖR JAG ÄR JU BRA PÅ DET PÅ RIKTIGT!) men jag var så slut att andningen blev rejält ansträngd och yrseln kom. Men jag gjorde det och i gruppen pratade vi en del om kost, vikt, känslor m.m. och även om jag inte kände alla så vågade jag sätta ord på både gott och ont. Jag fick dessutom höra flera andra som kände liknande som jag, kunde förstå det även om vi inte kom in på några längre konversationer. Så trots allt obekvämt, trots övervikt och trots spöken i tankarna så är jag nu i efterhand STOLT att jag tog mig an passen. Glad att jag känt hur kul träning faktiskt är, igen!

Jag släpper aldrig träningen, den är viktig för mig. Den kommer säkerligen fortsätta gå upp och ner, men jag vet hur det känns och jag lär mig hantera det på bästa möjliga sätt för just mig. Jag har nu en strategi i mitt huvud om hur jag kan peppa mig själv, hur jag kan komma vidare. Och jag kommer säkert dela med mig av den emellanåt. Men ni som då läser, se inte bara antalet km eller tiden som står (om den står), förstå att känslan bakom orden kan vara det absolut viktigaste. Träning ska vara utmanande men rolig, den ska vara uppnåeligt. Det är inte alltid det för mig, men den börjar bli det mer och mer. Det är livsstilen som behöver ändras, inte antalet träningspass. Det är kosten som måste balanseras, sockret som måste minimeras m.m. Men för mig ska inget elimineras, inget ska förbjudas. Förbud för mig är negativt, något som enbart letar substitut. Det är balans i vardagen och livet som är viktigt, som jag skrivit mycket om förut. För mig är skrivandet i denna stund en reflektion över mig själv och jag sätter ord på mina känslor genom det. Att just Du får ta del av det är för att jag måste öppna upp mig, erkänna rädslor och skam och inte hålla det kvar inom mig.

Jag hade kunnat välja att skriva att jag tränat tre pass på två dagar för att försöka imponera på er som läser. Men det hade inte gett mig något förutom större krav på mig själv, från mig själv. Därför aningen flera ord om allt bakomliggande. Det som för mig är det som ska vara det viktigaste! Prestationen får gärna ta plats, men glädjen ska alltid vara det alla viktigaste!

 


Jag börjar lära mig själv och jag är så nöjd med det, oftast. Nu önskar jag bara att höstens
eventuella planer går an och att jag kanske i framtiden kan få vara den som inspirerar andra!

 

 

 

 

 

(ursäktar eventuella stavfel eller långa meningar, när orden flödar blir det ibland lite knasigt)

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas