Madde Blomquist

Ju kraftigare bakåt, desto kraftigare framåt?!

 

Som bågskytt sedan barnsben (dock ej aktiv senaste åren) så känns ovanstående ord ganska klockrena. Och sanna! För vad som än drar oss bakåt så blir skjutsen framåt oerhört mycket kraftigare. Och förhoppningsvis mer positiv, lättare och behagligare. Som bågskytt krävs en hel del styrka och fokus. Ju starkare både fysiskt och psykiskt, desto större chans att pilen du skjuter faktiskt hamnar mitt i prick. Och lite så är det väl med livet också. Ju starkare du orkar vara i motgångarna, desto lättare har du att nå målet när motgången väl släpper taget. Förstår ni hur jag menar?

Igår, 9 december, var det ett år sedan jag gick till min kurator för första gången. Det var då terapin inleddes och det var då jag började rota djupt inom mig själv. Den resan som startade då hade startat långt innan egentligen, den hade bara inte gjort sig synlig på samma sätt som den gjorde nu. Det är den här perioden som har fått mig att våga mer, visa mer, bli starkare och faktiskt börja tycka om mig själv mer. Själva terapin är i sig över men jag går ännu i stödsamtal, framför allt nu när en sjukskrivning av oerhört mycket stress tagit sig fram. Och jag kämpar med allt inom mig ännu idag, ett år senare. Men jag har också mer inom mig nu som stärker mig, mer som faktiskt pushar mig till andra tankesätt och ageranden. För min skull. Jag skulle vilja uppmana alla människor att våga gå i terapi, att våga öppna sig och att våga rannsaka sig själv och sin omgivning. Det må vara tungt men det är också oerhört nyttigt och lärorikt. Jag har i alla fall funnit många fördelar med det, samtidigt som jag funnit mycket jobbigt att bearbeta och ta mig vidare från. En del finns kvar att göra.

Men ovanstående ord handlar just om sånt jag lärt mig. Hur vi alla går igenom tunga perioder i våra liv, oavsett händelse. I det tunga måste vi finna stöd hos varandra och försöka finna ljuset att fokusera på. Det är svårt och känslan av uppgivenhet är ofta stor. Men vi kan övervinna den. Tro mig!

Jag är idag stolt över att jag gått i terapi och ännu har kontakten med min kurator. Jag släpper den inte ännu, för den betyder och lyfter mig så otroligt mycket. När stress nu hägrat i min vardag och i mitt huvud har ju inte allt i privatlivet fått sin rätta plats eller chans. Något som jag kan falla ner i och faktiskt gräma mig över. Men med terapins hjälp kan jag också resonera annorlunda nu. Det är just nu jag måste släppa andra saker, andra måsten eller krav jag själv har. Det är nu det får ta tid. Eller det är nu jag faktiskt har chansen att göra aktiva val för min bättre vardag. Oavsett så har jag lite mer inom mig att luta mig på nu, jag vet vad jag kan och vill men jag förstår också, och tillåter, att det kanske krävs lite mer eller mindre av saker just för att orka stärka mig själv. Att kunna se sina styrkor i en stor svaghet är ett otroligt framsteg för mig.

Så stå på er, finns där för varandra och hitta styrkan - liten som stor!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas