Madde Blomquist

Slutspurt på studier

Torsdagsplugg as usual. Men en tyngre torsdag och dålig motivation och inspiration till bra innehåll i uppgifterna som görs. 

Känns som en dipp-dag idag då veckans tre första dagar gått ganska lätt fram. Måndagen startade tungt, men jag har hållit mig sysselsatt och trängt bort tankar som stör. Men idag, en dag hemma, med studier i sikte kom både trötthet och deppighet. Suck! Aldrig en hel vecka som känns sådär lagom rakt igenom liksom...

Men inte så långt kvar nu tills kursen är klar och jag kan titulera mig Kost- och Hälsocoach. Tills dess bara kriga på och försöka allt jag kan. Så får jag ta igen senare det jag känner saknas just nu. Ingen ide att stressa fram varenda grej sista veckorna, minsta lilla siffra gör mig tokig. Kaos. Stress. Så fokus på att genomföra uppgifterna nu, endast. Så försöker jag ha hopp och tro om att resten kommer komma.

Fortsätter imorgon, fredag, med mer finslipning och slutförande av uppgifter. Tills dess träning om någon timme och sedan tvättstuga innan nattsömn!

Ett gammalt inlägg som är aktuellt även nu

 

För ett år sedan skrev jag ett inlägg kring träning och dess olika betydelse. Inlägget var en ren reflektion för mig och än idag är den aktuell i perioder! Så jag väljer att posta inlägget igen bara för att det ger mig något och för att det i dagens idealsamhälle passar in väldigt väl. Det handlar om vad vi själva vill, kom ihåg det!

--- 

T R Ä N A T - MEN DET VIKTIGA ÄR VAD SOM RYMMER MELLAN BOKSTÄVERNA!

 

 

Det rätta ordet på detta inlägg borde kanske vara "träningshelg" men det är samtidigt helt fel rubrik. Visst kommer nedanstående text handla om träning i synnerhet, men det viktigaste kommer vara de bakomliggande tankarna och känslorna för just träningen och hur vida det är av rätt anledning eller inte. Det finns många därute som tränar på tok för mycket, för en del blir det en drog, för andra en livsstil. Vi hanterar livet olika eftersom vi är olika, men trots olikheterna kan vi känna igen varandras tankar och känslor bara vi vågar sätta ord på dem.

Jag har i hela mitt liv alltid varit en aktiv tjej, hållit på med fotboll, speedway, kajakpaddling, bågskytte, aerobics m.m. Älskat idrott i skolan, alltid velat vara i framkant och visa vad jag kan För jag kan, det är inget att skämmas för. Men det är hur vida jag vill visa det för mig själv eller för andra som spelar roll, vad som påverkar mig och driver mig framåt. För mig har det nog mer varit att jaga en duktighetsnivå, att vara en som kan. Det har nog även varit att överbevisa andra människor att även en kort tjej kan samt ett idealbildsjagande. Och hur bra är det för min personliga prestation? Inte bra alls..

De sista 10 åren har jag gymmat och tränat en del. Jag har blandat styrka med kondition i form av löpning och promenader. Jag har lärt mig mycket om hur maskiner fungerar, hur olika tekniker spelar stor roll och hur vida olika muskelgrupper bör tränas vid olika tillfällen. Jag är självlärd och anser mig ha en mycket god kunskap. Det jag dock inte haft tillräcklig kunskap i är mig själv. Att kunna och utöva har aldrig räckt för mig, jag har inte varit nöjd. Att vara lite överviktig har stört mig och jag har i vikten och träningen pendlat upp och ner i perioder under alla dess år. Men det är nog först i dagens läge som jag kan reflektera över allt detta, det är nu jag kan se på mig objektivt och förstå att mina ageranden inte alltid går ihop. Jag har aldrig försökt svälta mig för att bli smalare, jag har lärt mig äta bättre i perioder. Däremot har jag sista åren lärt mig att ju mer jag tränar, desto mer mat behöver kroppen. Kolhydrater som är så "farligt" för vikten gör ju faktiskt mig mer nytta än onytta. Allt handlar om storlek på portioner, allsidig kost och lagom av allt. Men jag har varit med om att träna så hårt att jag kommande dag varit så yr att jag inte kunnat komma upp. Så fysiskt så har jag kunskapen och lärdomarna inom mig, dock ännu ej bekvämligheten och tryggheten. Och den sitter ju i det mentala. Att tappa motivationen, lätt bli deprimerad och hamna i perioder av stillhet gör att kost blir min tröst. Sockret lockar mig och jag låter mig väldigt lätt lockas. Det här medför att den trygghet jag eventuellt byggt upp förkastas och jag måste åter igen börja om från början.

Den främsta biten i detta handlar alltså om självkänsla och självförtroende. Inte om själva träningen. Varför tränar jag? Vad vill jag få ut? Och för vem gör jag det? Sista åren har varit ännu mer varierande i min fysiska form, jag har haft perioder av riktigt bra form och fysik, men det är nu när jag försöker komma igång igen som jag blir påmind om det och inte fullt ut kan vara trygg här och nu. Jag har haft anledningar till att det blivit som det blivit och oavsett anledning är det inget jag kan göra ogjort. Det är mina tankar och mina aktiva val i min vardag som leder mig framåt eller bakåt - ingen annan kan styra dem åt mig. Men ändå låter jag mig påverkas. Att gå till gymmet i något åtsittande är hemskt jobbigt. Att träna och inte orka vad jag förr har orkat är som en käftsmäll rakt i ansiktet. Så nu när jag börjat Ica-klassikern blir jag så klart påmind, nu måste jag ju träna! Och igår blev det dubbelpass, jag och några vänner cyklade en mil (jag cyklade även till och från träningen) samt ett pass med löpteknik vi tog oss an. Jag behöver utmaningen rent mentalt för att våga passa in trots några kilon för mycket (bara självkänsla som styr här), men fysiskt och teknikmässigt har jag svårt att boosta mig själv med hjälp från de som är utbildade. Det är ju här jag vill briljera, det är ju här jag vill visa vad jag orkar och kan. Men jag orkade ju inte riktigt. Så mitt mission vid detta tillfälle var att faktiskt få mina teorier om löpteknik besvarade och sedan suga åt mig bra tips och vara nöjd där och då. Till stor del lyckades jag, och det är jag stolt över. Även idag var ett sådant tillfälle. Hade bokat dubbelpass idag med: tanken var cykling och sedan PT-smallgruop. Men mitt kloka jag sa i morse att det kan bli för hårt för min kropp så jag avstod cyklingen och tog mig an passet som ändå kändes mest utmanande. Och det var det. Återigen fick jag träna sådant som jag tycker är roligt och faktiskt kan riktigt bra (FÖR JAG ÄR JU BRA PÅ DET PÅ RIKTIGT!) men jag var så slut att andningen blev rejält ansträngd och yrseln kom. Men jag gjorde det och i gruppen pratade vi en del om kost, vikt, känslor m.m. och även om jag inte kände alla så vågade jag sätta ord på både gott och ont. Jag fick dessutom höra flera andra som kände liknande som jag, kunde förstå det även om vi inte kom in på några längre konversationer. Så trots allt obekvämt, trots övervikt och trots spöken i tankarna så är jag nu i efterhand STOLT att jag tog mig an passen. Glad att jag känt hur kul träning faktiskt är, igen!

Jag släpper aldrig träningen, den är viktig för mig. Den kommer säkerligen fortsätta gå upp och ner, men jag vet hur det känns och jag lär mig hantera det på bästa möjliga sätt för just mig. Jag har nu en strategi i mitt huvud om hur jag kan peppa mig själv, hur jag kan komma vidare. Och jag kommer säkert dela med mig av den emellanåt. Men ni som då läser, se inte bara antalet km eller tiden som står (om den står), förstå att känslan bakom orden kan vara det absolut viktigaste. Träning ska vara utmanande men rolig, den ska vara uppnåeligt. Det är inte alltid det för mig, men den börjar bli det mer och mer. Det är livsstilen som behöver ändras, inte antalet träningspass. Det är kosten som måste balanseras, sockret som måste minimeras m.m. Men för mig ska inget elimineras, inget ska förbjudas. Förbud för mig är negativt, något som enbart letar substitut. Det är balans i vardagen och livet som är viktigt, som jag skrivit mycket om förut. För mig är skrivandet i denna stund en reflektion över mig själv och jag sätter ord på mina känslor genom det. Att just Du får ta del av det är för att jag måste öppna upp mig, erkänna rädslor och skam och inte hålla det kvar inom mig.

Jag hade kunnat välja att skriva att jag tränat tre pass på två dagar för att försöka imponera på er som läser. Men det hade inte gett mig något förutom större krav på mig själv, från mig själv. Därför aningen flera ord om allt bakomliggande. Det som för mig är det som ska vara det viktigaste! Prestationen får gärna ta plats, men glädjen ska alltid vara det alla viktigaste!

 

 


Jag börjar lära mig själv och jag är så nöjd med det, oftast. Nu önskar jag bara att höstens
eventuella planer går an och att jag kanske i framtiden kan få vara den som inspirerar andra!

 

 

WHHM2017

Nu är loppen genomfört! Jag och min vän har genomfört en halvmara tillsammans, ganska coolt! Womens Health Half Marathon är Europas största halvmara för tjejer och det kändes inte så stort väl där men när väl startskottet gick så öste det förbi tjejer i långa, långa led.

Jag och min vän sprang som duo, det betyder att vi delade på sträckan. Eller nästan. Min kompis sprang första delen som var 12 km och jag den andra som var 9. Tillsamman tog vi oss i mål på 2,35,33 och hamnade ganska långt bak i placering av duopar, men det gör inte så mycket. Vi gjorde det och är nöjda med genomförandet.

Just min del var ganska tuff för mig, konditionen och kroppen var inte med mig. Jag visste dock att jag inte skulle vara tillräckligt bra tränad så lite motgång var väntat, men det var tyngre ändå och det var ganska tufft för psyket att kriga emot. Men jag tog mig i mål och får helt enkelt vara nöjd med det!

Kroppen gör sig påmind idag i alla fall, redan igår kväll var energi totalt slut. Loppet tog nog ut lite av det sista som fanns kvar för denna vecka, så bara leta ny energi nu!



Det närmar sig lopp

Sitter här hemma idag och försöker få en del studier gjort även idag, det går dock trögare än igår. Även passat på att tvätta och springa en jäkla massa gånger på toa. Ja, ursäkta detaljen men min IBS-mage har igår och idag typ tömt sig trots stort intag av energi. Försöker tänka bort det dock och förbereda för morgondagens lopp så gott jag kan.

Här är banan vi ska springa imorgon. Det lutar åt att min vän springer den första och längsta sträckan och jag sedan springer den sista sträckan. Vi har aldrig sprungit DUO-lopp förut så det blir en ny erfarenhet. Hur det går är egentligen inte det viktiga, huvudsaken det känns hyfsat bra i kroppen och glädjen finns. Hoppas det är en stor folkfest - sådant peppar alltid.

Skriver efteråt ur det gått, tror ändå vi kommer ha en ganska rolig dag. Bara vädret som oroar mig som ska vänta in min start ...! Lets hope for some sun!!!

 

Spring i benen?

Med flit vilar jag kroppen denna vecka (från i tisdags) för att den ska vara pigg och alert på lördag då jag och en vän ska springa Womens Healt Half Maraton på Djurgården i Stockholm. Men varför är det så svårt att vila kroppen när man behöver det och varför vill den inte röra sig lika mycket när den faktiskt får? Ja ni, hjärnans påverkan är helt klart den bidragande faktorn här. 

Min kropp är lite som den är, stressen i vardagen styr min mage och min känsla. Igår avslutades dagen med en del frustration så väl hemma efter kl 20 ville kroppen bara iväg och träna. Träna av sig så att säga. Men jag hejdade den. Idag känns kroppen lätt och viljan till träning finns än, men kroppen känns också svag. Detta pendlande upp och ner är jag less på, men ja vet att det är otroligt mycket som styrs av hur jag mår rent psykiskt. Och just nu är det inte så lätt att peppa upp mig själv hela dagarna, det är lite för rörigt för det på allt för många punkter. Så kroppen får väl agera som den gör, men träningen undviker jag ändå för loppets skull på lördag. Hur vida jag är pigg i benen då eller ej återstår att se. 

Det som stör mig är just obalansen jag känner överlag. Jag har gett mig in i något jag trodde skulle bidra med så mycket positivt men jag har otroligt svårt att behålla det positiva över det negativa just nu. Samtidigt försöker jag tänka om och tänka bättre hela tiden, men det går inte varje gång. Stressen gör sig mer och mer påmind och jag upplever oftare symptom på min stress nu än i höstas. Jag vet också att närmsta veckorna och månaderna kommer fortsätta kantas av en del svårigheter och det är bara att kriga på.. Men när ska jag lära mig att vara mer nöjd med tillvaron än vad jag är? När ska jag lära mig att se vad jag har, istället för vad jag inte har? När ska jag sluta känna osäkerhet och faktiskt bara köra rakt in i kaklet? Det kanske aldrig blir så, det kanske inte är meningen att alla människor ska komma dit och klara av det. Inte på samma nivå i alla fall. Men det kanske är så att vi alla försöker nå dit för vi tror det är där man är som allra bäst. Är det så? Jag tror till viss del det men jag tror mer på att alla är sitt bästa jag precis som de är. Det handlar bara om att vara trygg i sig själv. Den där tryggheten kan dock vackla och då gäller det att försöka vackla tillbaka den så gott det bara går ... 

Fortsätter dagens fokus på studier och spar springet i benen till lördag. Försöker lägga bort frustrationen och känna lugn i kroppen. 
Försöker. Försöker. Försöker.

Påskgott i massor!

Hade släkt på besök så lagade en Flygande Jacob, både fri från gluten och mjölk! Allt för mig och min kusin skull som har krångliga magar. Men det blev gott och var superenkelt. Kyckling, bacon, banan och cashewnötter är innehåller och såsen är gjord på kokosmjölk och chilisås. Till det jasminris och en frisk sallad. Mycket gick åt men blev lite över till matlådan också ;)

Efterrätten ena dagen blev jordgubbar och melon, lite lättare och nyttigare val. Efterrätten dagen därpå, efter mammas påskbord blev den stora godisskålen ni ser nedan :P Innan dess var vi ute en sväng igår och såg oss omkring i stan och sol, blåst och snöfall växlade om vartannat. Rena rama aprilvädret! Sedan tog vi en lätt lunch ute på Syndbyholms gästhamn, de flesta åt våfflor men jag tog lite räkor istället :) En skön påskhelgen med lite släkt på plats, men nu väntar vardagen igen. Ja, imorgon! Ledig måndag ska förbli ledig även om saker behöver göras....!

Träningen som ger så mycket

Träning ger otroligt mycket. För mig ger den både gott och ont. Jag får lätt träningsvärk och har sista tiden fått en del muskelinflammationer och långvariga träningsvärk, vilket är den jobbiga delen av träningen. Men det är värt det för träningen i sig är rolig. Jag älskar att få ta i, att få träna olika saker och jag älskar att träningen ger mig andrum. Den gör mig mindre stressad och den får mig att släppa tankarna som flyger omkring. Sista dagarna har det blivit en del löpning och idag även styrketräning. Kommande dagar blir det ett pass till men sedan vila inför nästa helgs lopp!

Virvelvind i huvudet ...

Pluggdag? Nej, omöjligt. När allt flyger omkring i huvudet som en virvelvind och stress för att handla mat är påtaglig är studier inte dagens första projekt. Istället hög musik, städning, fix och senare träning. Allt för att skingra tankar och finna något slags tomrum en stund. Ibland behövs det helt enkelt en förändring som hjälper. Men det är de stora förändringarna som plågar mest, de är lite för många på en gång. Snurrigt. Jobbigt. Så att det går att ta på, lite för nära. Lite för många...